Efter studielivet känns det lätt att stanna upp- och stanna kvar. Är livrädd för att exempelvis bli mindre intressant som färdig? Huj!
Även om officelivet utmanar mig dagligen och jag riktigt känner hur storhjärnan växer under den tunna hårmanen så vill jag också bli stimulerad på andra sätt. Stimulerad som person. Har således börjat tvinga min själv till en massa "utmaningar", stora som små. Delta i evenemang där jag inte känner någon men som är intressanta och/eller gagnar mig/min karriär. Gå fram och tala med främmande personer. Testa nya sportformer. Promenera olika rutter till the office. Äta spännande saker. Läsa annorlunda böcker. Vara kreativ!
Dessa personlighetsutmaningar har då haft större och mindre lyckanden.
Var på en konferens och lyssnade på en supercool framgångsrik kvinna som jag beundrar inom citygirl-life. Tänkte utmana mig själv genom att gå fram och säga det till henne- tänkte att alla blir glada över att höra att jag tycker att personen i fråga är cool. Väntade hela dagen på det rätta tillfället, men inte finns det ju sådana. Så timmarna gick och konferensen tog slut. Stalkade henne in i toaletten men där tog folkvettet över- måste ju låta henne kissa i fred. Stod inne i båset och väntade en stund. Spoalde för syns (hörs) skull. Gick ut. Stalkade därefter vidare och fann henne stå och diskutera viktigheter med en annan prominent typ. Men hah, det stoppade inte mig. Steg fram och glodde tills hon sa
- hej, kan jag hjälpa dej?
Stammade (WTF?) själv fram
- öh he-eej, jag heter XX och tycker att du är jättecool och inspirerande.
Hon tittade förundrat och sa att jaha, tack, vad roligt att du kunde komma. Sen tackade jag och gick ut och ställde mig i taxikön och bad till högre makter om att hon inte skulle komma i samma kö. Dog lilldöden så att säga.
Kände mig ju psykiskt störd, speciellt vid toalettbåset. Men efteråt- tja lite coolare.
Fortsättning följer...
bilder:weheartit.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!